Historia.nu med Urban Lindstedt

Vid andra världskrigets utbrott i september 1939 stod Sverige inför hotet av en tysk invasion från havet. Och när Nazityskland i april 1940 invaderade Danmark och Norge blev hotbilden mot Sverige akut. Skånes kuster blev ett av rikets mest utsatta områden.

Svaret på hotet blev skånelinjen, en över 50 mil lång befästningslinje som sträckte sig från Båstad i nordväst, längs Skånes sydkust och upp till Vieryd i Blekinge. Linjen kom att utgöra ryggraden i det svenska kustförsvaret under mer än ett halvsekel. Men frågan är om den inte var omodern redan när den byggdes?

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med författaren Marcus Törner om Skånelinjen – dess taktiska och strategiska betydelse, dess dramatiska tillkomst under andra världskriget och hur linjen levde vidare in i det kalla kriget. Törner är aktuell med boken Operation Rädda Danmark – Sveriges hemliga plan att rädda Danmark.

Skånelinjen började planeras redan hösten 1938, som en reaktion på det försämrade säkerhetsläget i Europa efter Nazitysklands expansion. Sommaren därpå inleddes bygget av ett strandförsvar från Båstad i nordväst till Vieryd i Blekinge. Målet var att skydda Sverige mot en möjlig tysk invasion över Östersjön eller Öresund – särskilt efter ockupationen av Danmark och Norge i april 1940.

Under bara ett år uppfördes över tusen bunkrar i rekordfart. Linjen, även kallad Per Albin-linjen efter statsministern Per Albin Hansson, blev ett konkret uttryck för Sveriges neutralitetspolitik i praktiken. Här rustade landet för att stå emot – om inte vinna – så åtminstone bromsa en angripare tills mobilisering kunde ske.

Försvarslinjen byggdes i flera etapper mellan 1939 och 1940. Under högtrycksperioder göts upp till 16 värn per dag. Totalt uppfördes 1 063 värn i tolv grundmodeller och femton variationer, främst avsedda för kulsprutor, kanoner och observationsändamål. Värnen placerades med maximalt 1 200 meters mellanrum för att möjliggöra korseld längs strandlinjen – så kallad flankerande eldgivning. Endast ett fåtal värn var riktade direkt mot havet.

Värnen konstruerades för att stå emot artilleribeskjutning och flygbombning, särskilt i strategiskt utsatta områden som Helsingborgstrakten. I flera fall kompletterades de med skyddsrum, förråd och signalförbindelser. Vissa sektioner fick flera försvarslinjer: en direkt vid stranden, en andra några hundra meter inåt land, och en tredje längre in som skyddslinje.

På bara några månader förvandlades stränder, hamnar och kustbyar till en beväpnad mur – en betonglinje med flankerande eldgivning, pansarvärnskanoner och observationsbunkrar. I rekordfart reste Sverige sin sista försvarslinje. Skånelinjen, även kallad Per Albin‑linjen, som är en av de mest omfattande militära befästingsarbetena i svensk historia. Med över tusen bunkrar längs södra kusten var syftet att möta en tysk invasion från havet.

Mellan 1939 och 1940 uppfördes 1 063 värn utmed kusten från Båstad i nordväst till Vieryd i östra Blekinge. Under högsommaren 1940 – när krigsrisken ansågs som som störst – färdigställdes upp till 16 värn per dag. Byggandet organiserades i etapper, och upp till åtta olika entreprenörer var engagerade enbart i Blekinge.
Värnen byggdes för att tåla 21 cm artilleribeskjutning och flygbomber på upp till 300 kg, med personal inkallad genom beredskapssystemet.

Bild: Värn 138 i Skånelinjen, fotograferat 1940 under andra världskriget. Anläggningen uppfördes som en del av det svenska kustförsvaret för att skydda landet mot en befarad invasion. Källa: Regionmuseet Skåne (regionmuseet.se), ”Foto: Okänd, 1940. Värn 138 i Per Albin-linjen i Skåne”. Public Domain.

Musik: Musik: Time Is Running Out av Jon Presstone, Storyblock

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I ett skogsbryn på estniska Dagö finns hundratals enkla kors gjorda av pinnar, löv, stenar och kottar – till minne av den sista gudstjänsten som de svensktalande invånarna höll i augusti 1781, innan de påbörjade en nio månader lång dödsmarsch till det som skulle bli Gammalsvenskbyn i södra Ukraina.

Svenskarna från Gammalsvenskby är historien om vanliga människors öde i händerna på mäktiga adelsmän, kejsarinnor, röda tsarer och svensk byråkrati. Men det är också berättelsen om hur en liten etnisk grupp lyckades bevara sin identitet genom sekler av omvälvningar, krig och tvångsförflyttningar.

I reprisen av avsnitt 33 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Jörgen Hedman – författare, lärare och forskare med särskilt fokus på svenskar i österled: i Finland, Estland, Lettland och Ukraina. Han har fördjupat sig i historien om Gammalsvenskby och dess fascinerande öde.

Efter att ha lämnat Dagö genomgick svenskarna en prövande vandring genom Ryssland, där många dukade under av köld, sjukdom och utmattning. När de överlevande nådde södra Ukraina 1782, väntade nya svårigheter: de var fiskare, inte jordbrukare, och hade svårt att anpassa sig till de nya levnadsförhållandena.

Ändå lyckades byborna hålla fast vid sitt svenska ursprung, sitt ålderdomliga språk och sina traditioner. Giftermål med ryssar förekom inte. Ursprunget kan spåras tillbaka till 1100-talet, då svenska nybyggare från nuvarande Finland slog sig ner på Dagö. Under 1500-talet levde de under den svenska kronan.

Förflyttningen till Ukraina blev verklighet efter en rättslig tvist mellan byborna och den svenske godsägaren Otto Reinhold Stenbock, som gjorde anspråk på deras mark. Den ryska kejsarinnan Katarina II erbjöd dem ny mark i sitt rike – vilket innebar den långa, dödliga marschen söderut.

Livet i den nya svenskbyn präglades av svårigheter under både tsarväldet och Sovjetkommunismen. 1929 tilläts hela Gammalsvenskby att emigrera till Sverige. Men det nya landet, som de flesta bara kände till genom berättelser, blev en besvikelse. Många saknade Ukraina, och 1931 återvände 26 familjer – bara för att drabbas av Stalins förföljelser och deportationer.

Den 1 augusti 1928 anlände de första svenskbyborna till Trelleborg. Under 1929 fördes cirka 900 personer till Sverige. De flesta slog sig ner på Gotland, medan några fortsatte till Kanada. Ytterligare ett femtiotal lyckades återvända till Sverige 1957.

Bildtext: Svenskbyborna anländer till Jönköpings station den 2 augusti 1929 efter århundraden i exil, senast i Ukraina. Totalt 885 personer togs emot i Sverige och inkvarterades bland annat på Ryhov. Foto: Atelier Rylander, 1929. Jönköpings museum, Digitalt museum, Public domain.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vikingarnas resor till Nordamerika blev den sista länken i en nordatlantiska kedja av nordbornas bosättningar. Norge, Island och Grönland bands ihop via havet i en väldig kedja. När Erik Röde år 985 grundade den grönländska kolonin skapades en utgångspunkt för vidare färder västerut.

Vinlandsresor var först nordiska sagor, för att sedan 1960-talet ta en allt tydligare form med hjälp av nya arkeologiska fynd och innovativa mättekniker. Nu kan vi datera ett av vikingarnas besök på New Foundland till år 1021 – 471 år före Columbus.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Fredrik Charpentier Ljungkvist, professor i historia, med särskild inriktning på historiska geografi vid Stockholms universitet, om nordbornas närvaro i Nordamerika.

Vinlandsresorna är en berättelse om logistik, resurser och risk: små samhällen i Grönlands fjordar som behövde timmer, järn och prestigevaror – och som till slut pressades av klimat, ekonomi och avstånd.

Grönlänningasagan, berättar om en rad expeditioner, där Bjarni Herjólfsson obeserverar det amerikanska fastlandet första gången år 986 efter att ha drivit ur kurs under en resa från Island till Grönland. Bjarni landsteg aldrig, men hans iakttagelser av ett skogbevuxet land i väster tände Leif Erikssons utforskarlust, som kring år 1000 seglade mot väster. I nordiska källtraditioner knyts tre namn till färden: Helluland, Markland och Vinland – platser vars exakta lägen länge diskuterats, men som brukar tolkas som delar av Nordamerikas nordöstra kustvärld.

Idag vet vi med säkerhet att år 1021 fälldes träd på Newfoundland med metallverktyg – och en kombination av årsringsanalys och en kol-14-signatur gör det möjligt att datera händelsen exakt. Det är ett av de tydligaste ögonblicken där vikingatidens sagoberättande plötsligt får en hård, daterbar kontur: nordbor var faktiskt i Nordamerika, nästan fem sekel före Columbus.

I sagornas värld delas kusten i tre zoner som nästan låter som ett ekonomiskt inventarium: Helluland – stenigt land (ofta kopplat till Baffin Island); Markland – skogsland (ofta kopplat till Labrador) och Vinland – det ”milda” landet med druvor/vildvin. Indelningen säger något viktigt: resorna västerut var inte bara äventyr, utan också en jakt på bristvaror – särskilt virke, i ett Grönland där trä var en strategisk resurs.

Platsen L’Anse aux Meadows, som ligger längst upp på Newfoundland, var ett basläger – en nod för vidare färder och resursutnyttjande. Fynden visar också järnhantering, avgörande för att kunna reparera fartyg efter Atlanten. Flera spår antyder att nordborna rörde sig längre söderut. Ett ofta diskuterat exempel är butternut/valnöt (Juglans cinerea), som inte växer naturligt på Newfoundland. Att sådana nötter ändå hittats på platsen kan peka mot resor in i Saint Lawrence-viken, där arten förekommer.
I de isländska sagorna dyker ett laddat ord upp: skrälingar – nordbornas benämning på de människor de mötte i väster. Berättelserna beskriver både handel och konflikt, men också hur osäkerheten växer: avståndet hem är enormt, man är få, och varje förlust slår hårt.

Styrkeförhållandet var också en realitet: en liten, långt bort belägen grupp nordbor kunde knappast hålla ett permanent grepp om ett område där de alltid riskerade att bli numerärt underlägsna. Resultatet blev sannolikt att Vinland, hur lockande det än var, blev för dyrt att försvara i längden.

Bild: Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893) av Christian Krohg, Nasjonalgalleriet i Oslo. Verket är ett exempel på den nationalromantiska rörelse som var stark i Norge under slutet av 1800-talet. Källa: Christian Krohg, Leif Eriksson upptäcker Amerika (1893), Nasjonalgalleriet, Oslo.Wikipedia. Public.

Musik: Voyage To America av Humans Win, Storyblock Audio.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sommaren 1950 exploderade Kejneaffären som utmanade synen på rättssäkerhet och eroderade politiskt förtroende. Det började som en pastors kamp mot en påstådd homosexuell liga i Stockholm och utvecklades till en konstitutionell kris med effekter ända upp i regeringen.

Kejneaffären blottlade en samtid präglad av djup misstro mot makten, medial sensationslystnad och moralpanik. I en tid då folkhemmet växte sig allt starkare visade affären hur snabbt rykten kunde tolkas som “sanningar” – och hur homofobi fungerade som bränsle för politiska och juridiska härdsmältor.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikern Henrik Berggren om Kejneaffären, begreppet rättsröta och hur moraliska föreställningar formade 1950‑talets syn på rättvisa, makt och homosexualitet. Henrik Berggren är historiker och författare. Är du en vanlig prenumerant får du bara lyssna på tio minuter. Vill du höra hela avsnittet blir du premium-medlem via historia.nu/premium. Genom att bli premiummedlem hjälper du oss att stå fria från annonsmarknadens svängningar och säkrar att Historia Nu kan fortsätta berätta historien – år efter år.

Kejneaffären bidrog till att begreppet rättsröta fick fäste i svensk politisk debatt under några år på 1950-talet. Det blev en symbol för ett påstått systemfel där vänskapskorruption, mörkläggning och hemliga lojaliteter styrde rättsväsendet. Men Kejnekommissionens rapport visade snarare på en kombination av övertolkade rykten, homofobi och pressdriven hysteri.

Pastor Karl‑Erik Kejne, verksam vid Stadsmissionen i Stockholm, var en kontroversiell gestalt som i slutet av 1940‑talet hävdade att han avslöjat en homosexuell liga med kopplingar till maktens centrum. Enligt Kejne utnyttjade denna hemliga sammanslutning unga män i prostitution och skyddades av högt uppsatta poliser, jurister och politiker.
Anklagelserna slog rot i ett samhälle där homosexualitet, trots att det avkriminaliserats 1944, fortfarande sågs som en samhällsfara. I Kejnes framställning var den homosexuella “ligan” inte en subkultur utan en korrupt, konspiratorisk elit med tentakler in i statens kärna. Pressen tog upp tonen, och snart blev hans påståenden riksangelägenheter.

Kejnes första måltavla blev lekmannapredikanten Gösta Malmberg, som 1950 dömdes för otukt med en man under hans vård. Fallet beskrevs som en skådeprocess, och pressens intensiva bevakning förstärkte bilden av att Kejnes misstankar var korrekta. Därefter riktades anklagelserna högre upp – mot kabinettssekreteraren Nils Quensel, som anklagades för sexuella kontakter och maktmissbruk. Trots avsaknad på bevis avgick Quensel i oktober 1951.

Kejne hävdade att han utsattes för mordförsök och att polisen samarbetade med den liga han försökte avslöja. Till slut tillsatte regeringen en medborgarkommission – Kejnekommissionen – för att utreda affären. Dess slutsatser gjorde få nöjda: ingen liga kunde styrkas, och många vittnesmål visade sig vara grundade i rykten.
Det som möjliggjorde Kejneaffären var inte bara en karismatisk visselblåsare eller sensationslystna medier. Det var ett samhällsklimat genomsyrat av moralism, rädsla och kontroll. Homosexualitet var visserligen lagligt – men i praktiken djupt stigmatiserat. Därmed blev en “homosexuell liga” en projektionsyta för allmänhetens oro över förlorade värden och ett förändrat samhälle.

Bildtext: Karl-Erik Kejne (1913–1960), svensk pastor och samhällsdebattör, som blev känd för sin roll i den så kallade Kejneaffären under 1950-talet, där han anklagade delar av samhällseliten för homosexualitet och maktmissbruk. Fotografi publicerat i Tidningen Se, fotograf okänd. Bilden är i det offentliga domänet (Public Domain). Källa: Wikimedia Commons.
Musik: Piano Diamond Swing av Volodymyr Piddubnyk, Storyblock Audio
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rudolf Höss har blivit sinnebilden för den byråkratiske massmördaren – en känslokall tjänsteman som metodiskt genomförde Hitlers ”slutgiltiga lösning”. Som kommendant i Auschwitz-Birkenau byggde han upp det största nazistiska utrotningskomplexet och är direkt ansvarig för morden på över en miljon människor.

Trots sina omänskliga brott lyckades Höss i viss mån forma eftervärldens bild av sig själv genom den självbiografi han skrev i fängelset före avrättningen i Polen den 16 april 1947. I texten ger han en närmast uttryckslös redogörelse för sina handlingar, något som både fascinerat och förskräckt eftervärlden. Hur kunde en människa begå så obeskrivliga brott, erkänna dem utan synbar ånger – och till synes inte känna skuld?

Rudolf Höss skiljer sig från många andra nazistledare genom att han utan omsvep erkände sina brott och angav sina medbrottslingar. Trots att han "bara" var en mellanchef i nazismens mordmaskineri är han ansvarig för dödandet av omkring 1,1 till 1,5 miljoner människor i Auschwitz – framför allt judar, men även romer, sovjetiska krigsfångar och andra.

I reprisen av avsnitt 102 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med kulturjournalisten och författaren Nicklas Sennerteg, som är aktuell med boken Allt jag känner är att mina fötter gör ont – Förhören med Rudolf Höss (Historiska Media). Genom en kritisk granskning av Höss berättelse belyser Sennerteg nya perspektiv på en av historiens mest fruktansvärda gärningsmän – och avslöjar hur mytbildningen kring honom vuxit fram.

Förhören med Höss har blivit en viktig källa till förståelsen av det tredje rikets komplexa, ofta överlappande mördarbyråkrati. Men trots den rikliga dokumentationen är det flera detaljer i hans berättelse som inte stämmer. Forskare som Nicklas Sennerteg har identifierat luckor och osanningar i hans självbiografi – bland annat saknas belägg för att Höss skulle ha deltagit i första världskriget, vilket han själv hävdade. Dessutom gick han med i det nazistiska partiet så sent som 1933.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.