Historia.nu med Urban Lindstedt

När Gustav II Adolf (1594-1632) landsteg i Pommern i juni 1630 är det med en av Europas bästa arméer. Kungen har reformerat den svenska armén genom lärdomar från faderns nederlag i Kirkholm 1605. Och Trettioåriga kriget (1618–1648) blev scenen där den reformerade armén prövades i slag som Breitenfelt, Lech och Lützen

Sverige gick in i kriget med en berättelse om att försvara den protestantiska saken och stoppa den katolska offensiven i det Tysk-romerska riket. Budskapet förstärks av statlig propaganda med återkommande böndagar och texter som läses upp i kyrkorna där kriget framställs som nödvändigt.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Göran Larsson och Marco Smedberg om trettioåriga kriget, Sveriges inträde 1630, propagandaapparaten – och varför Gustav II Adolfs krigsmaskin fortsatte att fungera även efter kungens död.

Gustav II Adolf driver på förändringar i hur krig förs: större rörlighet, tätare samverkan mellan infanteri, kavalleri och artilleri – och en mer offensiv kavalleritaktik än den äldre karakollen. Resultatet syns i slaget vid Breitenfeld den 17 september 1631, där en svensk-sachsisk armé besegrar Tilly och bryter den kejserliga framryckningen. Segern blir en tydlig demonstration av den svenska arméns eldkraft, rörlighet och ledning – och öppnar vägen för ett snabbt avancemang in i Tyskland.

Slaget vid Lech vid Rain am Lech den 14–15 april 1632 blev ett av Gustav II Adolfs viktigaste genombrott under trettioåriga kriget. För att ta sig förbi den starka kejserliga spärren lät svenskarna bygga broar över den svullna floden under hård beskjutning. När övergången väl lyckades pressades Tillys trupper tillbaka och den berömde fältherren sårades svårt; han avled kort därefter. Segern öppnade vägen in i Bayern och skakade kejsarsidan.

Den 6 november 1632 rider Gustav II Adolf rakt in i ett kaos av krutrök, brinnande hus och dimma vid slaget vid Lützen. Svenskarna kan efteråt hävda seger, men priset blir högt: kungen stupar och de svenska förlusterna uppgår till omkring 6 000 döda och sårade. Kungen krigsmaskin och hans statsbygge överlever honom. Han blir en martyrgestalt – samtidigt som stormaktens verkliga motor i längden visar sig vara diplomati, pengar och administration.

Trettioåriga kriget börjar som en konflikt i det Tysk-romerska riket, där reformationens olösta motsättningar skapat ett lapptäcke av furstendömen med olika bekännelser och intressen. När spänningarna briserar 1618 – efter den berömda defenestrationen i Prag – dras snabbt fler makter in. Det som först handlar om religion utvecklas snart till en kamp om Europas maktbalans, där Habsburgarnas ställning utmanas av olika motkoalitioner.

Allt detta kräver pengar. En mycket stor del av statens inkomster går till försvaret, och här blir Axel Oxenstiernas roll avgörande. Bättre förvaltning och ordning i finanserna gör det möjligt att planera, försörja och hålla arméer i fält. Samtidigt finns en gräns: en skattestat kan inte pressa sönder sin egen bas. Driver man bönderna för hårt riskerar man ödegårdar – och då försvinner också skatteunderlaget.

Efter Gustav II Adolfs död vid Lützen fortsätter kriget ändå. Generalerna i fält och statsförvaltningen hemma gör att systemet fungerar även utan kungens personliga ledning. Stormaktstidens logik blir tydlig: projektet är större än personen.

Bild: Sveriges kung Gustav II Adolf (1594–1632) skildras i slaget vid Breitenfeld 1631, en vändpunkt i Trettioåriga kriget som ofta lyfts i poddens avsnitt om Sveriges stormaktstid. Målning av Johann Jakob Walther (ca 1650). Foto: Rama, 2010. Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: Aria för sopran med obligat oboe ur Johann Sebastian Bachs kantat BWV 80, Ein’ feste Burg ist unser Gott, komponerad och framförd i kyrklig kontext i Leipzig 1723. Johann Sebastian Bach. Wikimedia Commons. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 23 oktober 1956 utbröt ett uppror mot den av Sovjet insatta kommunistregimen i Ungern. Liberaliseringarna efter Stalins död hade öppnat för revolter både i Östtyskland och Polen, som kom att inspirerar studenter och arbetare i Ungern att protestera mot regimen.

Upproret hade inledningsvis vissa framgångar innan det krossades brutalt av sovjetiska trupper när det sovjetiska ledarskapet bestämde sig för att agera. Paradoxalt kom upproret att leda till att Ungern blev det land i Östeuropa med störst ekonomisk frihet – den sk gulaschkommunismen.

I denna repris av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med Artur Szulc, författare aktuell med boken Ungernrevolten.

Upproret inleddes den 23 oktober, då studenter och intellektuella demonstrerade i Budapest för att kräva en mer demokratisk och fri politisk och ekonomisk miljö. Protesterna spred sig snabbt över hela landet och började utvecklas till en allmän strejk. Till slut gick hela landet ut i strejk, och regeringen tvingades avgå.

Den nya regeringen som tog över efter att den gamla hade avgått, under ledning av Imre Nagy, utropade Ungern som en fri och självständig stat. Denna utveckling var emellertid inte populär hos Sovjetunionen, som ockuperade landet den 4 november 1956. Under de följande veckorna utkämpades hårda strider mellan de sovjetiska styrkorna och de ungerska rebellerna.

Upproret varade i 13 dagar och ledde till att tusentals människor dödades och ännu fler skadades. Det var en blodig tid i Ungerns historia, men det ledde också till att landet förändrades på många sätt. Upproret var en signal om att det fanns en stor längtan efter frihet och demokrati bland det ungerska folket, och det inspirerade senare generationer av ungerska reformister och politiker.

Efter ockupationen av Sovjetunionen följde en period av återuppbyggnad och återhämtning för Ungern. Landet förblev dock under sovjetiskt inflytande fram till 1989, då det kommunistiska styret slutligen föll.

Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – önsketänkande och hjältemod.

Bild: Ungerska civila vid en förstörd sovjetisk stridsvagn i Budapest. Fotograf: okänd, Wikipedia, Public Domain,

Musik: Beethoven no 3, Egmont overturen. The Silverstar Band, Internet Archive, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Tillfället gjorde tjuven när drängen Carl Grandell (1793-1848) begick sitt första brott. Hans framtida kumpan Lovisa Herlin (1798-1869) hamnade på brottets bana efter att hon kommit i svårigheter i spåren av Åbo brand 1827. Vägen till arbetsläger i Sibiren och spinnhus blev krogig

Carl Grandell var en begåvad ung man som lärde sig både att läsa och skriva i början på 1800-talet när få av den finska allmogen behärskade skrivkonsten. Men ett stelt och hierarkiskt samhälle gav litet utrymme åt människor som Carl Grandell och Lovisa Herlin. Båda var uppenbart begåvade, men de valde bort den smala vägen, efter att deras familjer förlorat sin ställning.

I detta avsnitt av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med historikerna Kirsi Vainio-Korhonen och Mikael Korhonen om boken Förfalskaren Grandells liv och lögner (Appell Förlag). Detta är ett betalt samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Den 14 mars 1837 påbörjar 43-årige Carl Grandell i järnbojor den långa marschen från Viborg till Nertjinsk i sydöstra Sibirien, ett område känt för sina arbetsläger och gruvdrift. Han var en tidigare dräng från Bjärnå i Finland som hade fått sin dödsdom för förfalskning omvandlad till ett liv i arbetsläger.

Grandell var inte ensam. I bakgrunden finns kontakter och medhjälpare, och framför allt Lovisa Herlin – piga och gårdfarihandlare – som rörde sig på vägarna och marknaderna, idealiskt för att sprida sedlar och skaffa material som papper och bläck.

Ett av de listigaste dragen var deras sociala maskering. På en marknad i Åbo presenterar Herlin Grandell som sin fästman. Ett ”förlovat par” kunde få en sorts avskildhet som en ogift man och kvinna annars inte beviljades. Den privata zonen blev ett skydd – inte för kärlek, utan för förfalskning.

De hade växt upp i ett bondesamhälle där människor var hårt bundna till jord, husbonde och socken. Det var en värld av tjänstehjon som levde på årskontrakt, små löner och andras nåd. Att hamna snett var lätt; att ta sig tillbaka var svårt. Men de kunde läsa och skriva. I ett tidigt 1800-tal där skrivkunnigheten långsamt ökade blev texten ett nytt slags maktmedel – och ett nytt brottsverktyg.

När Carl Grandell närmast av en slump väl hamnar i rättsmaskineriet blir fängelset inte bara en plats för straff, utan också en skola. Häktet och fängelsemiljön framträder som en grogrund där skrivkunniga fångar kunde agera skrivare och där material, verktyg och kunskap cirkulerade.

När de väl står inför rätta framträder Lovisa Herlin heller inte som ett bihang. Hon agerar, ljuger, skyller ifrån sig när det behövs – och blir i berättelsen en aktör som försöker överleva på egna villkor i ett mansdominerat samhälle. Herlin lyckas också genom list svära sig fri från själva förfalskningsbrottet som skulle resulterat i dödsdom som senare förvandlats till straffarbetet i Sibirien.

Förfalskning av pengar och dokument sågs som ett angrepp på staten. Därför hamnade fallen högt upp i rättssystemet. I december 1835, hade Åbo hovrätt dömt honom till hängning för sedelförfalskning. Grandell avrättades dock inte. Domen omvandlades till tvångsarbete och deportation österut. Slutpunkten blev ändå brutal: deportation och tvångsarbete i Sibirien. I mars 1837 lämnar han Viborg med konvoj mot Nertjinskområdet, en plats som under 1800-talet var förknippad med katorga och gruvor.

Bild: Hästmarknad i Borgå (1845) skildrar den livliga hästhandeln i stadsmiljö och belyser 1800-talets marknadskultur samt samspelet mellan landsbygd och stad. Målning: Johan Knutson (1816–1899). Public domain, via Wikimedia Commons.

Musik: Schubert Moment Musical Op 94 No 3 D780 med Michele Nobler, Storyblock Audio

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 30 september 1938 skrev Europas ledare under Münchenöverenskommelsen som gav Hitler Sudetlandet, Tjeckoslovakiens gränsfästen och industribälte, i utbyte mot löftet att detta skulle vara hans ”sista territoriella krav”. Den berörda demokratiska staten som styckades fick inte ens sitta med vid förhandlingsbordet.

I efterhand har München blivit en symbol för eftergiftspolitikens risker: att en välmenande vilja att undvika krig kan ge en aggressiv stat både tid, prestige och materiella vinster – och därmed göra det kommande kriget större och svårare att stoppa.

I detta avsnitt av podden Historia Nu Premium samtalar programledaren Urban Lindstedt med Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet, om Münchenöverenskommelsen 1938. Vill du lyssna på hela avsnittet blir du medlem på https://historianu.supercast.com/

München kan bara förstås mot bakgrund av 1930-talets utdragna sammanbrott för den ordning som skulle säkra freden efter första världskriget. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 drevs utrikespolitiken av två mål: att riva upp Versaillesfredens begränsningar och att expandera österut. Västmakterna svarade ofta med diplomati, protestnoter och kompromisser – delvis av krigströtthet, delvis av rädsla för ett nytt storkrig.

I den logik som präglar denna genomgång blir München därför mindre en “enskild katastrof” och mer en slutpunkt i en kedja: varje eftergift lärde Berlin att risker lönade sig – och att gränser kunde flyttas utan att mötas av militärt motstånd.

Sudetkrisen handlade inte bara om “tyskar utanför rikets gränser”. Sudetlandet var också Tjeckoslovakiens naturliga skyddsvall: berg, vägar, järnvägsknutar – och en utbyggd gränsförsvarszon. När Sudetlandet överlämnades tappade Prag inte bara territorium, utan själva möjligheten att försvara landet på rimliga villkor.

Överenskommelsen slöts dessutom utan Tjeckoslovakien i rummet. Konferensen i München (29–30 september) samlade Hitler, Chamberlain, Daladier och Mussolini – men inte den stat vars gränser skulle ritas om.

Münchenöverenskommelsen gav Tyskland rätt att annektera Sudetlandet, och tjeckoslovakerna ställdes i praktiken inför valet att acceptera eller stå ensamma. Signalen till omvärlden var minst lika viktig som kartlinjerna:
Stormakter kunde förhandla bort småstaters suveränitet.
Hot om våld fungerade.
Ett löfte från Hitler kunde räcka som “garanti”.

När Chamberlain kom hem och talade om “fred i vår tid” blev det för många en bild av lättnad. Men i Berlin blev München också ett kvitto: det gick att vinna utan krig – och därmed förbereda nästa steg.
Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att kung Pyrrhos (319–272 f.Kr) betraktades som den största generalen någonsin under sin levnad har han gått till världshistorien som den främsta förloraren eftersom det var romarna som skrev historien - men hur blir bilden av Pyrrhos om man kritiskt granskar de källor som finns?

Historien skrivs av segrarna och Pyrrhos eftermäle har präglats av att han levde i en tid när romarriket formerades. Idag minns vi bara Pyrrhos för citatet ”En sådan seger till och jag är förlorad” som ska ha yttrats efter en blodig seger mot romarna. Men Pyrrhos vann under sin långa regenttid mer segrar genom diplomati än krig.

I reprisen av avsnitt 116 av podden Historia Nu samtalar programledaren Urban Lindstedt med antikvetaren Allan Klynne som bland annat skrivit boken Pyrrhos – Segraren som förlorade.

Pyrrhos namn bar med sig mytisk kraft eftersom han var släkt med Alexander den store, som dött som 33-åring efter att ha erövrat områden ända till Indien.

Pyrrhos liv började dramatiskt när han som tvååring tvingades fly från faderns kungadöme Epyros till Illyrien. Men vid tolv år ålder återfick Pyrrhos den mördade faderns kungarike bara för att förlora det några år senare igen.

Pyrrhos var en skicklig fältherre som tillfogade romarna allvarliga nederlag och de romerska förlusterna var större än Pyrrhos förluster, men romarna kunde hela tiden få förstärkningar som gjorde det möjligt för dem att sätta upp nya arméer. Därför kunde inte Pyrrhos vinna kriget trots att han vann de flesta slagen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.